Jossefru goes cykelpendling till jobbet! 

Idag händer det. Efter 120 dagars tystnad på bloggen så kommer här ett alldeles ryckande hett och fräscht och meganytt blogginlägg från ingen mindre än just… JOSSEFRU! Tudeluttilutt! (alltså trumpetfanfar om ni inte förstod det)( jag borde verkligen lära mig hur man gör en massa flaschiga saker som extraeffekter på bloggen för alla har ju inte en vän av ordning som kan göra ljudeffekter när man läser viktiga och seriösa blogginlägg).

Idag tänkte jag berätta för er hur det gick till när Jossefru började cykelpendla till jobbet!!!

Jag har under en längre tid gått och funderat på det där med cykelpendling till och från jobbet men inte riktigt kommit till skott. Men en dag så kommer det att hända har jag hela tiden tänkt. Och den dagen kom för några veckor sedan.

Solen sken så vackert på himlen (visserligen bakom en del moln), fåglarna kvittrade (någonstans antar jag att de gjorde det iallafall), benen var cykelsugna (eller så var det snarare så att jag insåg att jag inte hade tränat så flitigt under sommaren som jag borde och insåg att det borde vara dags att röra på benen snart igen) assosbyxorna var nytvättade (de är alltid nytvättade och redo för cykling) och Vän av ordning smög sig på mig och viskade förföriskt i mitt öra: idag Jossefru är dagen du har väntat på! Idag är dagen du ska börja cykelpendla till och från jobbet! Och vem kan motstå vän av ordning när vän av ordning sensuellt viskar saker i ens öra… Inte jag iallafall!

Så sagt och gjort! Det var bara för mig att hoppa i mina nytvättade Assos-byxor, min nya Assos-tröja (som gör att jag ser ut nästan som Captain America), dra på mig mina Assos-strumpor och cykelskor. Jag gjorde iordning min cykelflaska med vatten och tog min hjälm och mina cykelhandskar och gick ut till min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 som stod i garaget. Sakta drog jag ett finger över ramen (och konstaterade att ramen nog minsann var lite dammig…undra vad det kunde bero på???) för att förmedla till min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 vilken glädje och förtjusning (?!?) jag kände över att jag äntligen hade kommit fram till att bästa sättet att ta sig till och från jobbet var just med min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730. Om cyklar hade kunnat tala så är jag övertygad om att min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 hade jublat av glädje och ropat euforiskt: Äntligen! Men nu kan ju inte cyklar tala så jag vill bara förtydliga om att detta är min personliga tolkning av hur jag tror att min finaste finaste rödvitsvarta scott Scale 730 hade uttryckt sin glädje… min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 kanske snarare suckade och tänkte något helt annat. Vad vet jag???

Nåja…nu ska jag inte fördjupa mig i vad min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 hade kunnat tänka sig att säga om den hade kunnat tala utan jag ska fortsätta med min berättelse om när jag började cykelpendla till och från jobbet.

Jag tog med mig min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 ut ur garaget och låste huset ordentligt. Och precis när jag skulle hoppa på min finaste finaste Scott Scale 730 och cykla iväg så ropar grannen på mig. Och artig som jag är så stannar jag ju och pratar. Efter en stund känner jag mig otroligt nöjd när grannen konstaterar att det är duktigt och otroligt hurtigt av mig att cykelpendla till och från jobbet. Jag nickar och säger lite försynt att det är nog bäst att jag ger mig iväg så att jag inte kommer för sent. Grannen står kvar och vinkar frenetiskt med ett stort leende (och innerst inne tror jag att grannen är stolt över att ha en sådan hurtig granne som mig) när jag slänger mig upp på cykeln och börjar trampa iväg mot jobbet. Och hej vad det går. Jag tittar på klockan och konstaterar att jag kom iväg i bra tid även om jag var social med grannen en stund. Benen trampar runt och runt och runt och runt och runt och runt och runt och runt och runt… Jag tar i och cyklar uppför, jag rullar elegant nerför  och jag glider fram på platten. Svetten lackar och skvätter åt alla möjliga håll. Och precis när det känns som om man bara vill vrida ur all svett ur kläderna ser jag mitt mål. Jobbet!!! Jag klarade det! Och inte blev jag särskilt trött heller. Gött mos liksom.

Nu var det ju bara att ta sig hem också. Och det borde väl inte vara så svårt när jag nu har lyckats att cykla till jobbet.

På hemvägen fick jag sällskap av Maken. Han kom och mötte upp mig utanför jobbet. Och ni skulle ha sett vad han strålade av lycka och stolthet när jag sa att jag faktiskt hade klarat av att cykla till jobbet och att det inte var så jobbigt som jag hade trott. Han var nog stoltare än en tupp tror jag. Nåja… vi var stolta båda två och med två stora och breda leenden började vi trampa hemåt. Men det var inte lika lätt som att cykla till jobbet insåg jag. För det första så cyklade jag på min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 (alltså en en sådan där cykel som man kan cykla på berg med…eller på stig…eller i skog…) och maken cyklade på sin Bianchi Sempre Pro i celeste-färg (alltså en cykel som är gjord för att cykla megafort med på asfalt). För det andra så är maken betydligt mycket mer vältränad än vad jag är. För det tredje så cyklade jag genom skogen till jobbet men nu cyklade vi asfalt och det blåste ju STOOOORM (eller iallafall 2 m/s åt helt fel håll). Jag fick ligga på rulle på maken. Då gick det rätt bra.  Jag kunde njuta av utsikten när vi cyklade mot det stora Taberg som hägrade bakom träden… men i förgrunden njöt jag av att titta på makens finaste finaste rumpa i cykelbyxor! Det är en utsikt som heter duga det kan jag lova! Fast och glänsande i ett par Assos-byxor…mmmm…. Tyst vän av ordning! Jag tänker tillbaka på den fina utsikten. Jaså du tror inte att folk vill läsa mer om Makens rumpa. Okejdå…du kanske har en liten poäng i det. Nåja… vi trampade som sagt på och jag låg på rulle. Makens leende var bredare än hans ansikte och han skrattade hela vägen hem. Jag skrattade dock inte lika mycket utan flåsade mest efter honom med tungan hängande långt utanför munnen…precis som på en hund. Till slut var vi äntligen hemma.

Maken gjorde high five med mig och sa: Det här får vi göra om oftare. Det var ju jätteroligt att du på din lediga dag kom och hämtade mig på mitt jobb och att vi cyklade ihop hem. Varje dag som du är ledig får du cykla till mitt jobb och hämta mig så tar vi sällskap hem. Mmmmm…svarade jag och tänkte för mig själv att tack och lov att maken bara har 9 km till sitt jobb. Jag har typ två mil till mitt jobb. Det där med att cykelpendla till jobbet är perfekt när man får välja till vems jobb man ska cykelpendla. För inte behöver man cykelpendla till sitt eget jobb…eller?

  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: