Jossefru på euromtb

Det är väntan som har varit jobbigast. Helt klart den långa långa väntan. Flera månaders väntan. Vän av ordning har väst otåligt i mitt öra och frågat miljontals gånger…. Är det dags? Och när vän av ordning har fått ett nekande svar så har följdfrågan ställts med en mer och mer otålig frågeställning för varje gång: hur långt är det kvar dååååå?

Nu kan jag med glädje svara Vän av ordning och alla er andra att NU…nu är det dags! Äntligen utbrister vän av ordning lyckligt.  Äntligen är det dags för min första kopp te utomhus i solen i mina nya utemöbler. Som jag och vän av ordning har väntat på detta att kunna sitta ute och njuta tidigt på morgonen i solen. Ljuvligt! 

Men om jag förstår omvärldsrapporteringar på det där internätet och sådana där sociala medier såsom bland annat ansiktsböcker och fotografier och en massa andra som jag knappt vet vad de heter (dvs läs Maken och alla andra Cykeltokiga moutainbiking entusiaster (där även jag och vän av ordning får räknas med på ett litet litet hörn)) så har väntan varit lång…jätte…. Jättejättemegalång och förberedelserna har varit jätte jättemegamånga. Men nu äntligen har startskottet gått för årets stora cykelgrej i universum….eller i världen…. Eller i Europa! Jättestort är det iallafall. Euromtb på IKHP i Huskvarna. Hur coolt är det inte att se alla de här jättduktiga mountainbikingcyklisterna i världsklass cykla runt i skogarna på typ hemmaplan.Jag tänkte därför hjälpa er att analysera vissa saker kring tävlingarna, ge er lite tips som kan vara användbara under euromtb och berätta lite anekdoter som Jossefru har varit med om på euromtb hittills! Och vi börjar från början…eller iallafall från dagen före euromtb startar. 
Dagen före euromtb startade så skulle maken jobba uppe på ikhp och då tänkte jag att jag kanske kunde göra ett litet handtag någonstans och bestämde mig för att följa med maken. Men maken skulle först på presskonferensen och ta kort så då fick jag följa med dit! Inne på presskonferensen var det olika känslor i luften. Glädje och stolthet kan man egentligen sammanfatta hela presskonferensen med.  Världsstjärnorna som är vana vid presskonferenser var avslappnade och glada. Juniorerna som inte har riktigt samma vana på presskonferanser var också glada men lite mer spända. Men nervösast av alla inne på presskonferensen var ju….jag! Detta var min livs första presskonferens som jag tittade på live på plats och bara det var nervöst. Men plötsligt mitt under presskonferensen börjar vän av ordning störa mig och mumla saker i mitt öra. Jag försökte vifta bort vän av ordning och strunta i mumlandet. Men någonstans uppfattade jag ett ord som vän av ordning hade mumlat och det ordet kunde jag inte skaka av mig. Det var något med det ordet som gav mig ett obehag i kroppen…det var något som inte stämde…obehaget gnagde sig större och större… Till slut kom jag på vad det var som störde mig och jag drog ofrivlligt efter andan när aha-upplevelsen nådde min hjärna.  Men herrejösses… Jag stod på presskonferens med landslaget i mountainbiking och deras förbundskapten och jag hade INTE rakat benen. Tänk om någon kom på mig att jag inte hade rakat benen och slängt ut mig. Jag gjorde mitt bästa för att gömma benen bakom en murstock som fanns i rummet och nervöst spanade jag runtomkring ifall någon hade upptäckt detta fasansfulla med mina orakade ben och tänkte kasta ut mig. Men tack och lov så hade alla fullt fokus på åkarna och vad som sades så ingen upptäckte mina orakade ben och efter en liten stund kunde jag lättad slinka ut när presskonferensen var slut. Men jag lärde mig av mitt misstag och kommer aldrig att gå på en cykelpresskonferens igen med orakade ben! 

Efter detta var det dags att börja jobba på IKHP. Där lyckades jag hitta en otroligt viktig uppgift… Jag fick den stora äran att hålla i ett snöre. Det låter ju inte så otroligt spännande men det var ju inte vilket snöre som helst som jag fick hålla i…. Tyst vän av ordning… Jag vet att det inte var ett snöre…. Men tyst nu och sluta märka ord vän av ordning…. Okej jag ger mig. vän av ordning låter hälsa att jag inte vet skillnad mellan snöre och rep men jag tänkte att i den här berättelsen så gör det ingen skillnad om det är ett snöre eller ett rep men för att alla ska vara nöjda så var det ett tunt rep jag höll i. Men det var ju inte vilket rep som helst som jag höll i det. Det var ju repet som skulle se till att mållinjen blev rak. En mycket ärofylld och fin uppgift måste jag säga. Framförallt en mycket lärorik uppgift. Och då tänker jag inte på hur man håller repet på bästa sätt utan på något helt annat. Grabbarna jag jobbade med hade stenkoll på de olika åkarna ifrån de olika länderna och när någon snygg kvinnlig cyklist cyklade förbi blev det tyst i någon sekund och arbetet men att få mållinjen rak tog paus i några sekunder. Detta hände vid upprepade tillfällen…särskilt när en viss kvinnlig cyklist cyklade förbi. Men jag som hade fullt fokus på mitt snöre….rep… Missade ju alltid när den här speciella kvinnliga cyklisten var på ingång och pratade därför glatt på. Och när det kom till ytterligare en grabb för att hjälpa till med snör….repet…tog jag tillfället i akt för att vara social och med tanke på att jag vet att det skulle bli en massa cykelsnack i flera dagar framöver valde jag att prata om något helt annat och skulle briljera med lite Star Wars. Jag talade glatt om för den nya killen att det var StarWars-dagen, May the 4th och han började genast fundera på hur May the 4th kunde bli May the Force och samtidigt som han stod och funderade och kliade sig i huvudet så slutade de andra grabbarna att prata och jobba i några sekunder. Grabben som funderade uppfattade detta och tolkade detta som att de också funderade på May the 4th och började diskutera med dem om att det var ju fyndigt med May the 4th och May the force och de andra grabbarna bara gjorde en nick med huvuduet åt den kvinnliga cyklisten och sa hennes namn… Ooops liksom insåg jag när jag fick ögonkontakt med den fundernade grabben igen. Då insåg jag att dagens lärdom var: briljera inte med Star Wars-fakta när snygga kvinnliga mountainbikingcyklister kan dyka upp när som helst. Kvinnliga mountainbikincyklister är mer hot än Star Wars! 


Foto: Eskil Laago

När det är ett europamästerskap så kommer det folk ifrån mångs olika länder och då är det bra om man kan prata något mer språk än svenska. Igår under stafetten stod jag som funktionär ihop med en annan rolig funktionär vid en publikpassage där mycket publik och tävlande passerade och vi fick möjlighet att prata både svenska och engelska. Men jag skulle ju prompt skryta om mina otroliga franskakunskaper. Sex års franskastudier har verkligen gett bra utdelning…verkligen! Jag berättade högt och glatt för min funktionärskollega att jag bara kommer ihåg en mening på franska (jag kan en mening till men den är sinte så användbar om man är gift med finaste finaste Maken som är svensk och inte kan någon franska alls….visserligen förstår han just den meningen men ändå liksom). Och artig som min funktionärskollega är så frågade han naturligtvis vad det var för en fin mening jag kunde. Jag svarade högt och glatt: voyez mes chou-fleurs! Precis då kom Pauline Ferrand Prevot från Frankrike (en jättejätteduktig mountainbikingcyklist…typ en av de bästa…typ) och cyklade förbi. Hon tittade väldigt konstigt på mig men jag förstår henne. Tänk er att precis ha cyklat sin sträcka på stafetten och man är svettig och trött och ska cykla till sitt teamtält och så står det en galen funktionär vid en publikpassage och ropar högt och glatt: Titta på mina blomkålshuvuden! Japp…det gäller att märka ut sig helt enkelt! Det lyckades jag ju fint med! Men tro inte att jag blev avskräckt från att briljera på olika språk. Efter en liten stund kom en otroligt söt liten fin spanjor som hade kört förstasträckan på stafetten och ställde sig hos oss för att titta på sistasträckan. Han verkade vara social så då passade jag på att prata lite med honom. Han frågade vad Hola hette på svenska och jag lärde honom att säga Hej! Det var en fin stund med språklektion vi hade. Jag fick lära mig (ursäkta stavningen för jag kan inte spanska) att man skulle ropa bingabingabinga när man hejade på spanjorer. Och jag lärde honom ropa hejahejaheja! Han var nog otroligt imponerad av mina språkkunskaper så han frågade om jag kunde något mer på spanska. Och ärlig som jag är så kan jag ju inte ljuga för honom så glad i hågen talade jag om för honom att typ alla svenskar kan en mening på spanska och det är Uno cerveza por favor! Den söta lilla trevliga spanjoren började skratta högt och sa sedan med frågande röst på engelska…. Do you really mean that you want a beer?  Yes svarade jag såklart och han skrattade vidare. Japp Jossefru är verkligen ett språkgeni utan dess like! Bingabingabinga! 

Men hur gick det i stafetten då undrar vän av ordning? Vilka vann??? Den första guldmedaljen på euromtb gick till Schweiz! Ett stort grattis önskar jag dem! Men varför hamnade guldmedaljen hos just schweiz? En vanlig analys som folk gör som var på IKHP under hela dagen var att schweiz vann för att de hade ett starkt lag och att de verkligen övade och övade och övade på svåra passager så som Fall of Fia (som Vacchi omedvetet döpte om till Bianchi-backen precis lagom till att jag har lärt mig att det hette Fall of Fia. Tur flexibel är mitt andranamn). Men jag har en annan analys av det hela och den analysen kan egentligen sammanfattas med ett enda ord… Eller snarare ett namn. Den uppmärksamme kunde nämligen se en liten avslöjande detalj på schweizarnas rumpor. En liten liten tyglapp. Och på tröjan står namnet. Det är ju solklart att Schweiz vinner när man kör i Assoss-kläder! Vive L’Assoss! 

Foto:Eskil Laago

På bilden ovan syns den kvinnliga cyklisten som är mer hot än star wars… Men jag avslöjar inte vem hon är! 

Ta nu tillfället i akt allihopa och åk till Huskvarna och titta på de fina cykeltävlingarn! Hoppas vi syns där! Och vive La Suede och Bingabingabinga!!!

#euromtb

Jossefru goes cykelpendling till jobbet!

Idag händer det. Efter 120 dagars tystnad på bloggen så kommer här ett alldeles ryckande hett och fräscht och meganytt blogginlägg från ingen mindre än just… JOSSEFRU! Tudeluttilutt! (alltså trumpetfanfar om ni inte förstod det)( jag borde verkligen lära mig hur man gör en massa flaschiga saker som extraeffekter på bloggen för alla har ju inte en vän av ordning som kan göra ljudeffekter när man läser viktiga och seriösa blogginlägg).

Idag tänkte jag berätta för er hur det gick till när Jossefru började cykelpendla till jobbet!!!

Jag har under en längre tid gått och funderat på det där med cykelpendling till och från jobbet men inte riktigt kommit till skott. Men en dag så kommer det att hända har jag hela tiden tänkt. Och den dagen kom för några veckor sedan.

Solen sken så vackert på himlen (visserligen bakom en del moln), fåglarna kvittrade (någonstans antar jag att de gjorde det iallafall), benen var cykelsugna (eller så var det snarare så att jag insåg att jag inte hade tränat så flitigt under sommaren som jag borde och insåg att det borde vara dags att röra på benen snart igen) assosbyxorna var nytvättade (de är alltid nytvättade och redo för cykling) och Vän av ordning smög sig på mig och viskade förföriskt i mitt öra: idag Jossefru är dagen du har väntat på! Idag är dagen du ska börja cykelpendla till och från jobbet! Och vem kan motstå vän av ordning när vän av ordning sensuellt viskar saker i ens öra… Inte jag iallafall!

Så sagt och gjort! Det var bara för mig att hoppa i mina nytvättade Assos-byxor, min nya Assos-tröja (som gör att jag ser ut nästan som Captain America), dra på mig mina Assos-strumpor och cykelskor. Jag gjorde iordning min cykelflaska med vatten och tog min hjälm och mina cykelhandskar och gick ut till min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 som stod i garaget. Sakta drog jag ett finger över ramen (och konstaterade att ramen nog minsann var lite dammig…undra vad det kunde bero på???) för att förmedla till min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 vilken glädje och förtjusning (?!?) jag kände över att jag äntligen hade kommit fram till att bästa sättet att ta sig till och från jobbet var just med min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730. Om cyklar hade kunnat tala så är jag övertygad om att min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 hade jublat av glädje och ropat euforiskt: Äntligen! Men nu kan ju inte cyklar tala så jag vill bara förtydliga om att detta är min personliga tolkning av hur jag tror att min finaste finaste rödvitsvarta scott Scale 730 hade uttryckt sin glädje… min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 kanske snarare suckade och tänkte något helt annat. Vad vet jag???

Nåja…nu ska jag inte fördjupa mig i vad min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 hade kunnat tänka sig att säga om den hade kunnat tala utan jag ska fortsätta med min berättelse om när jag började cykelpendla till och från jobbet.

Jag tog med mig min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 ut ur garaget och låste huset ordentligt. Och precis när jag skulle hoppa på min finaste finaste Scott Scale 730 och cykla iväg så ropar grannen på mig. Och artig som jag är så stannar jag ju och pratar. Efter en stund känner jag mig otroligt nöjd när grannen konstaterar att det är duktigt och otroligt hurtigt av mig att cykelpendla till och från jobbet. Jag nickar och säger lite försynt att det är nog bäst att jag ger mig iväg så att jag inte kommer för sent. Grannen står kvar och vinkar frenetiskt med ett stort leende (och innerst inne tror jag att grannen är stolt över att ha en sådan hurtig granne som mig) när jag slänger mig upp på cykeln och börjar trampa iväg mot jobbet. Och hej vad det går. Jag tittar på klockan och konstaterar att jag kom iväg i bra tid även om jag var social med grannen en stund. Benen trampar runt och runt och runt och runt och runt och runt och runt och runt och runt… Jag tar i och cyklar uppför, jag rullar elegant nerför  och jag glider fram på platten. Svetten lackar och skvätter åt alla möjliga håll. Och precis när det känns som om man bara vill vrida ur all svett ur kläderna ser jag mitt mål. Jobbet!!! Jag klarade det! Och inte blev jag särskilt trött heller. Gött mos liksom.

Nu var det ju bara att ta sig hem också. Och det borde väl inte vara så svårt när jag nu har lyckats att cykla till jobbet.

På hemvägen fick jag sällskap av Maken. Han kom och mötte upp mig utanför jobbet. Och ni skulle ha sett vad han strålade av lycka och stolthet när jag sa att jag faktiskt hade klarat av att cykla till jobbet och att det inte var så jobbigt som jag hade trott. Han var nog stoltare än en tupp tror jag. Nåja… vi var stolta båda två och med två stora och breda leenden började vi trampa hemåt. Men det var inte lika lätt som att cykla till jobbet insåg jag. För det första så cyklade jag på min finaste finaste rödvitsvarta Scott Scale 730 (alltså en en sådan där cykel som man kan cykla på berg med…eller på stig…eller i skog…) och maken cyklade på sin Bianchi Sempre Pro i celeste-färg (alltså en cykel som är gjord för att cykla megafort med på asfalt). För det andra så är maken betydligt mycket mer vältränad än vad jag är. För det tredje så cyklade jag genom skogen till jobbet men nu cyklade vi asfalt och det blåste ju STOOOORM (eller iallafall 2 m/s åt helt fel håll). Jag fick ligga på rulle på maken. Då gick det rätt bra.  Jag kunde njuta av utsikten när vi cyklade mot det stora Taberg som hägrade bakom träden… men i förgrunden njöt jag av att titta på makens finaste finaste rumpa i cykelbyxor! Det är en utsikt som heter duga det kan jag lova! Fast och glänsande i ett par Assos-byxor…mmmm…. Tyst vän av ordning! Jag tänker tillbaka på den fina utsikten. Jaså du tror inte att folk vill läsa mer om Makens rumpa. Okejdå…du kanske har en liten poäng i det. Nåja… vi trampade som sagt på och jag låg på rulle. Makens leende var bredare än hans ansikte och han skrattade hela vägen hem. Jag skrattade dock inte lika mycket utan flåsade mest efter honom med tungan hängande långt utanför munnen…precis som på en hund. Till slut var vi äntligen hemma.

Maken gjorde high five med mig och sa: Det här får vi göra om oftare. Det var ju jätteroligt att du på din lediga dag kom och hämtade mig på mitt jobb och att vi cyklade ihop hem. Varje dag som du är ledig får du cykla till mitt jobb och hämta mig så tar vi sällskap hem. Mmmmm…svarade jag och tänkte för mig själv att tack och lov att maken bara har 9 km till sitt jobb. Jag har typ två mil till mitt jobb. Det där med att cykelpendla till jobbet är perfekt när man får välja till vems jobb man ska cykelpendla. För inte behöver man cykelpendla till sitt eget jobb…eller?

  

Varning för lättklätt på bloggen…

Maken och jag… Vi kan verkligen det där med romantik! Japp! Skitbra på romantik! Typ värlsmästare på romantik… Typ… Absolut! Vi gör en massa sådär pluttenuttesöta romantiska saker ihop. Som på vår tio-åriga bröllopsdag då vi tillbringade en heldag i den Danska Huvudstaden. Det var en otroligt romantisk dag! Vi åkte bil jättefort genom Amalienborg… Alltså typ Slottet… Och vi åkte så fort så jag hann inte se något. En stund senare när Vi gick och strosade hand i hand på Ströget lutade sig maken ner mot mitt öra och viskade med sin mest pluttenuttesöta romantiska röst: idag älskling får du köpa precis vad du vill! Alltså ni anar inte hur romantiken fullkomligt vibrerade i mina stigbyglar och hammare och andra väsentliga delar i mina öron och shoppingradarn sattes på max… Bara det att jag hade en sådan där jätteotrevlig superdubermegamycket migrän just den dagen och så fort vi gick in i en affär började jag må illa av all otäck dunkadunka musik som spelades (spelade ingen roll om det var Blumchen eller Mozart…) så det enda som shoppades var ett par byxor till maken! Romantik på hög nivå…! Och när jag hade släpat mig fram och tillbaka på ströget ett antal gånger var jag trött och ville ha fika. Så genast gav vi oss av på jakt efter ett mysigt cafe. Men efter att ha letat i över en timme så var vi nära att konstatera att det inte fanns några cafeer över huvud taget i den danska huvudstaden. Men då helt plötsligt kom vi fram till ett cafe. Först trodde jag att det var en hägring… Ni vet typ en oas i öknen som egentligen inte finns mer än i huvudet. Men cafeet fanns faktiskt på riktigt. Vi gick in och skulle beställa lite kaffe och te och wienerbröd. Men de som jobbade i cafeet var inte riktigt pigga på att servera oss kaffe och te tydligen för de försökte hitta på en massa olika saker för att slippa komma fram till oss och ta vår beställning. Men till slut fanns det inte mer disk att plocka in, fler servetter att vika, fler bord att torka och  sockerbitar att hälla upp i skålar och de insåg att de var tvugna att betjäna oss. När vi efter mycket om och men äntligen fick in det vi hade beställt och koffeinnivåerna i våra kroppar började återställas fick vi tydligen tillbaka vår syn. Vi hade inte märkt att vi hade tappat vår syn men helt plötsligt såg vi varför det var intressantare att plocka disk och vika servetter och fylla på sockerskålar och torka bord än att betjäna oss. Vi hade hamnat på ett jättemysigt och jätteromantiskt cafe för de som älskar någon av samma kön. Så kan det gå när koffeinnivåerna i kroppen är för låga. Nåja… Vi gjorde ett sista tappert försök till romantik i den danska huvudstaden. Vi skulle titta på den lille havsfruen (alltså den lilla sjöjungfrun för er som inte förstår mitt försök att skriva på danska (kan ju tillägga att jag är jättedålig på danska… Så dålig på danska att killen som jobbade på cafeet var tvungen att prata svenska med mig för att jag skulle förstå hur mycket jag skulle betala) och svärma en stund i solnedgången (som går ned på andra sidan av Danmark). Och efter att vi har åkt fel ett antal gånger lyckades vi hitta en parkering och precis när vi hade låst bilen började det ösregna. Vi rusade ner mot havet och såg den lilla havsfruen på väldigt långt avstånd… Ja så långt avstånd att vi inte ens är säkra på att det var den lille havsfruen vi såg och sedan rusade vi dyngsura tillbaka till bilen och satte på fläkten för fullt i bilen och åkte hem. Japp…det var vår hyllning till varandra på vår tio-åriga bröllopsdag. Vi kan det där med romantik…typ! 

Nu undrar Vän av ordning vad det här har att göra med cykling… Och varför heter det här blogginlägget just som det gör? Lugn bara lugn Vän av ordning är det enda jag kan säga. Inte vara så ivrig. Vi kommer dit snart! Men först måste vi ha lite mer romantik i det här blogginlägget. 

En helg i höstas var jag och maken barnfria en hel helg. Ååååh vad mysigt och romantiskt vi skulle ha det tänkte vi båda två. Och i och med att vi är så där pluttenuttesöta ihop och kan det där med romantik hade vi en bra plan för hela helgen. Det började så där jätteromantiskt redan på fredagskvällen… ”Älskling… Vi ska ju åka på en mysig romantisk utflykt imorgon…vi borde nog gå upp jättetidigt… Typ kl 6… Det är nog bra om vi kommer iväg senast kl 7” . Japp, så romantiska som vi är så låg vi och sov vid kl 21… Typ. Och kl 6 på morgonen gick vi upp…pigga och förväntansfulla inför den stundande utflykten. Kl 7 startade vi vår resa som planerades att ta ca 100 minuter. Efter 97 minuter var vi framme vid vårt utflyktsmål. Den där jättestora billiga alltialloaffären i Halland… here we come! Det var väl en hel del folk där den dagen…maken och jag fick tunnelsseende och sprang som galningar för att hitta allt på vår inhandlingslista på kortast tid som möjligt (vilket var alldeles för lång tid ändå tyckte visst en av oss i vårt äktenskap…). När vi äntligen kom ut helskinnade insåg vi att det måste ha varit megamycket folk i alltialloaffären…och om jag snabbt hoppar fram några timmar i historien så på kvällen surfade jag runt på lite olika nyhetssidor och fick då se att alltialloaffären hade slagit ett nytt försäljningsrekord just den dagen som vi hade varit där. Tänk vad kul och romantiskt att vi hade varit en del i det här rekordet. Verkligen jätte jätteroligt…typ. Nåja… Nu backar vi några timmar igen i historien. Alldes utmattade och utschasade satte vi oss i bilen igen och styrde kosan i hemmets riktning. Med huvudet bultandes av värk efter alla hjärnskakningar man fick i alltialloaffären av alla vassa armbågar på folk som trängde sig fram just precis framför mig hela tiden satt vi i bilen och planerade nästa romantiska aktivitet. Och vi var rörande överens om att cykling vore den ultimata romantiska aktiviteten för att varva ned efter en hysterisk dag i alltialloaffären. Och i lugnt tempo cyklade vi sakta på grusvägar och tittade på solnedgången. Sen var vi så trötta så vi somnade på stört när vi kom hem…typ. Japp…vi kan absolut det där med romantik jag och maken! 

Jajaja… Ha tålamod Vän av ordning. Jag närmar mig det lättklädda i det här inlägget men ha lite mer tålamod en liten stund till. 

Jo så här är det…det där med romantik… Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Ibland blir det romantik på hög nivå och ibland är man närmare verkligheten. Det jag ska berätta nu är en blandning av romantik på hög nivå och verklighetens bittra sanning. 

Maken och jag är inte så duktiga på att planera saker långt i förväg men i januari så började maken gå runt med ett sådant där fånigt romantiskt pluttenuttesött leende och jag visste på en gång att nu hade han något lurt på gång. Januari tog slut och maken hade fortfarande det där leendet på läpparna men jag hade inte fått någon förklaring till leendet. Februari kom och jag började misstänka att leendet hade något med Alla Hjärtans dag att göra. Och när klockan ringde på morgonen den 14 februari hade jag legat vaken LÄÄÄÄÄÄÄNGE (precis som man gjorde på sin födelsedag som barn) och förväntan var hög på vad maken hade hittat på för romantiskt åt mig. Men  nästan hela dagen gick utan att något hände. På eftemiddagen hade maken det största leendet jag har sett och han sa att han behövde åka och fixa en sak. Jag anade att något stort var på gång och så fort maken hade stängt ytterdörren tog jag fram epilatorn för att epilera mina ben så att de skulle vara fina till när maken kom hem igen. Jag tror att maken var bort en timme kanske…och när jag hörde att nyckeln sattes i låset i ytterdörren gick jag maken till mötes och ställde mig i hallen och var beredd att ge honom en puss när han kom in. Men när dörren öppnades och maken steg in såg han så otroligt olycklig ut. Jag frågade vad som stod på. Inget muttrade han. När han gick förbi slängde han en svart sak i min hand och sa: till dig från cykelhandlarna! Ööööh….tack sa jag tveksamt och tog på mig en svart mössa med gul cykelaffärslogga på. Jag blev jätteglad för mössan för just en sådan hade jag velat ha länge…kanske inte just exakt en svart med gul cykelaffärslogga på utan snarare just den modellen men nu fick jag en svart med gul cykelaffärslogga på och blev jätteglad för den. Visserligen hade jag kanske högre förväntningar på en alla hjärtans dag-present än en mössa…men jag vet ju hur bra vi är på romantik jag och maken så jag bockade och bugade och tackade så mycket för den oerhört otroligt jätteromantiska  alla hjärtansdag present som jag fick. Nåja…tiden gick och makens bekymrade och olyckliga ansiktsuttryck suddades sakta ut och efter några veckor lyckades jag få se ett litet ynkligt leende i makens ansikte. Mars kom och gick utan att något roligt hände över huvud taget… Och romantiken sprudlade inte (kanske mest för att jag hade feber och hostade och snörvlade och inte kände mig romantisk för fem öre). April anlände och min födelsedag närmade sig. Jag såg ett hopp tändas i makens ögon och han antydde något om att det jag inte fick på alla hjärtans dag skulle jag få på min födelsedag och maken garanterade att jag skulle bli överlycklig. min födelsedag kom och jag blev väckt av två tjuriga söner som vägrade sjunga för mig och en fruktansvärt morgonpigg och käck make och när familjen äntligen började sjunga så envisades de med att sjunga på olika sånger i olika tonarter och takter. Ett alldeles ljuvligt uppvaknande helt enkelt! Men när jag äntligen vaknade så insåg jag att det inte fanns en enda present i sängen. Maken såg min förvirrade blick och harklade sig lite och sa: jag hade tänkt att ge dig en sak som du skulle fått på alla hjärtans dag men det har blivit lite leveransproblem av just den varan så jag har fått improvisera ihop en annan present. Så grattis älskling…du har fått en halv diskmaskin! Öööhhh tack maken! Du är romantisk du! (Nu tycker Vän av ordning väldigt synd om mig som bara fick en halv diskmaskin men då kan jag upplysa om att det var inte alls det minsta synd om mig. Vår diskmaskin var sönder och jag och maken hade kommit överens om att vi skulle ge varandra en halv diskmaskin i födelsedagspresent för nu är det så fiffigt att maken fyller år dagen efter mig så min halva diskmaskin behövde inte vara halv så länge. Nu menar jag att den var halv symboliskt, vi hade inte sågat itu diskmaskinen för det hade varit jättedumt för då hade vi haft två trasiga diskmaskiner). Nåja… Efter våra födelsedagar har vi njutit av vår fina diskmaskin och när maken har försvunnit bort i mörka tankar kring leveransproblem av en romantisk present till sin fru så har jag lätt skringrat hans mörka tankar genom att säga: älskling… Är det inte dags att du umgås lite med vår diskmaskin? Och i ett huj så har maken varit ute i köket och tömt diskmaskinen och blivit glad igen. April tog slut och maj kom utan att vi märkte det och vi levde i en helt vanlig alldaglig vardag och tankarna på en försenad romantisk alla hjärtansdagpresent förpassades väldigt långt bak i mitt huvud. Men så plötsligt en dag… Typ snarare idag… Fick jag ett sms av maken där det stod typ ungefär kanske något liknande det här: kära älskade och högaktade fru! Du är bäst och är superfantastisk! Klart att du är värd det bästa. Och ibland är det värt att vänta på att det bästa ska komma fram. Idag har äntligen din alla hjärtansdagpresent kommit. Åk till cykelhandlaren och hämta ditt paket! Innan jag hade läst klart sms:et så hade jag satt mig i bilen och körde iväg till cykelhandlaren. Och när de automatiska dörrarna öppnades stod en välkomstkommitte(?!?) där och väntade(???) på mig och överräckte ett vitt paket med en prislapp på. Jag blev alldeles stum då jag insåg vad det var jag hämtade! Om jag inte hade varit stum just då så hade jag gjort ett sånt där fjantigt pipigt tjejskrik som typ kan spräcka glasrutor och viftat hysteriskt med händerna, men tack och lov fick stumheten mig att agera coolt och avslappnat hos cykelhandlaren. Jag körde bilen hem som i trans och hade svårt att hålla blicken på vägen och andra trafikanter då min blick automatiskt sökte sig till det vita paketet som låg i passagerarsätet. När jag kom hem slängde jag mig om halsen på maken och gav honom en sådan där pluttenuttesöt puss på munnen och glömde bort att det var jag som hade betalat för min egna alla hjärtansdagpresent. Men det gör inget för presenten var värd varenda krona! 

Och nu hoppar vän av ordning av nyfikehet bredvid mig och vill veta genast vad det var för fin present  som jag fick köpa själv. Och innan jag visar bilder på min fina finaste finfina present vill jag bara säga att ordet lycka har fått en ny synonym och den synonymen är ASSOS!  Och nu kommer det snart lite lättklädda bilder så nu utfärdar jag en varning till er som är känsliga för lättklädda bilder….Fast de första bilderna är inte så farliga. 
  

  

Nu får Assos-kvinnan se upp för jag kanske råkar konkurrera ut henne (?!?)… Eller inte 
  
Och så jämför vi med en bild på Assos-kvinnan.

  
Jag kan förstå att Assos-kvinnan gillar att posera i sina cykelbyxor för det gjorde jag med. De är helt grymt sjukt sköna. I löööööve dem a lot… Redan! Och jag har test-cyklat dem lite grann också och man kan lugnt säga att min rumpa och vissa andra delar som sitter någonstans där benen möter kroppen mådde som om de satt på en kunglig tron! Amazing helt enkelt! 

  

Kan man sova i cykelbyxor???

Den fruktade/efterlängtade/bonus-dagen har inträffat

Ibland hör man saker som mumlas i ens närhet men man bara låtsas att man inte hör vad som sägs. Maken har en konstig förmåga att mumla saker som jag inte hör men jag förstår innebörden av hans förälskade leenden. Idag kom dagen som jag så länge har fruktat. Makens mumlande ord blev helt plötsligt hörbara. Makens leende blev ännu mer sådär fånigt förälskat. Ögonen bara glittrade på honom. Det var som om att titta in i miljarders solars solljus när man försökte få ögonkontakt med maken. Så otroligt glittrade makens ögon. Vad var det nu som maken har mumlat in i mina öron som jag inte har velat höra och varför glittrade makens ögon som miljarders solars solljus? Detta är frågor som Vän av ordning bara studsar runt i iver av att få höra svaren på. Men lugn bara lugn säger jag. Det är några olika faktorer som har bidragit till de här sakerna. Vi tar det därför lugnt och försiktigt från början. Vi börjar med varför idag är den fruktade dagen.

Ända sedan jag fick min nya otroligt fina finfina skönhet, min Scott Scale 730, har det börjat hända konstiga saker… jag har gjort många konstiga saker…framförallt de senaste veckorna. Jag har börjat göra så konstiga saker som att mäta hur brett jag har det mellan mina sittben. Hur många normala människor gör det egentligen? Typ nada normala människor gör det är både min och Vän av ordnings uppfattning om den här sysselsättningen. Men ändå har jag gjort det. Det är det första tecknet på att jag inte är normal (här vill Vän av ordning prompt påpeka att det här snarare borde vara typ 712:e tecknet på att jag inte är normal någonstans men jag bestämmer över Vän av Ordning och därför är detta det första tecknet!). Och inte nog med att jag har mätt mina sittben…jag har börjat diskutera kvinnans anatomi i vissa regioner, typ snarare där benen möter resten av kroppen typ, med tillmötesgående, trevliga och hjälpsamma cykelhandlare. Visserligen behövde jag påminna någon enstaka cykelhandlare om att kvinnor och män ser lite olika ut i regionen där benen möter resten av kroppen… typ. Men för Jösse namn skriker Vän av Ordning, varför tjatar du om sittben och kvinnans anatomi i regionen där benen möter resten av kroppen. Jo du Vän av Ordning och resten av alla intresserade läsare, jag tjatar om detta för tydligen kan man ha lite olika sadlar på sina cyklar. Vissa sadlar är tydligen lite mer anpassade för den manliga anatomin där benen möter resten av kroppen och bara för att en trevlig manlig cykelhandlare säger att det är en jätteskön sadel så behöver inte det betyda att det är en sadel som är lika jätteskön för en kvinnan just med tanke på att kvinnans anatomi inte är likadan som mannens anatomi där benen möter resten av kroppen. Och jag har precis köpt en sadel som är lite mer anpassad efter den kvinnliga anatomin där benen möter resten av kroppen och jag håller på att prövar för fullt om jag har kvar någon känsel i regionen där benen möter resten av kroppen efter en stund på min fina finfina Scott Scale 730. Resultatet efter något enstaka pass på den sadeln är iallafall bättre än original-sadeln som var mer anpassad efter den manliga anatomin där benen möter resten av kroppen. Nåja… detta med att jag letar en bättre sadel är en del av att den fruktade dagen är här.

En annan sak som är en del av att den fruktade dagen är här är att jag, Jossefru, den eviga ensamtränaren (möjligtvis träning med maken har gått an om han har varit snäll mot mig) har hakat på cykelklubbens tjejträningar. Ousch tjena… HAR DU??? skriker Vän av Ordning förfärat av förvåning. Ja, det har jag svarar jag trotsigt och bestämt. Visserligen har jag bara varit med på en träning… men för den evige ensamtränaren Jossefru är det en stor seger och maken som tillika är ordförande i cykelklubben ler så stolt både över att jag har varit på en träning men även att cykelklubben satsar på tjejträning för precis alla. Visserligen har jag intagit livsnjutarcykelrollen och cyklar sist (men någon måste ju vara sist så det passar mig bra). Detta var den andra delen i att den fruktade dagen är här.

Den tredje delen i att den fruktade dagen är här är att jag faktiskt har köpt en alldeles egen cykeltröja på alldeles egen hand. Den är svart…med lite vita och gröna och röda streck och detaljer på och så står det ett mansnamn och ordet kollektion (fast på italienska) på bröstet. Den är jättefin. Fast lite liten. Eller väldigt liten. Men så går det när man är smålänning och köper cykeltröja på nätet fast man vet att den kommer vara för liten redan innan man har köpt den men tänker att den var billig och pengarna gick till ett bra ändamål (organisationer som hjälper kvinnor som flyr ifrån män som inte är så snälla kan behöva lite pengar ibland). Nu har jag ett mål iallafall…jag har en cykeltröja som är min alldeles egna som jag ska cykla i (alltså cykla i som att bli av med lite grann av fluff-fluffet jag har på magen så att tröjan passar lite bättre). Alltså det här med att köpa egen cykeltröja är den tredje delen i att den fruktade dagen är här.

Det finns ytterligare några delar till att den fruktade dagen är här men det är nog ingen, inte ens Vän av Ordning, som orkar läsa alla de delarna för då skulle det här blogginlägget bli så långt så att man skulle behöva ha en vecka på sig att läsa hela inlägget…eller kanske inte en hel vecka men kanske några dagar…eller åtminstone fem minuter extra.

Men vad är det som maken egentligen har mumlat ohörbart under några veckors tid som jag inte har kunnat höra förrän idag? Jo det ska jag tala om för er och Vän av Ordning. Maken har mumlat något som har låtit som ”Du har blivit en cirkusartist” och jag har fattat nada. Vadå cirkusartist? Jag är ju vig som ett kylskåp och varför har han tjatat om cirkusartist i flera veckor. Det är ju visserligen kul att han är fascinerad av mig men behöver han tjata om det flera gånger i veckan att jag har blivit cirkusartist när jag inte fattar någonting. Men idag…idag…idag hörde jag var han faktiskt har sagt i flera veckors tid: ”Du har blivit en CYKLIST”. Först blev jag förfärad, sedan skrattade jag hysteriskt galet, sedan blev jag knäpptyst för att sedan faktiskt långsamt nicka och kanske inte hålla med men inse fakta. Jag har blivit en cyklist. JAG har blivit en cyklist. ingen snabb cyklist! Ingen häftig cyklist! Men en livsnjutarcyklist som cyklar långsamt och njuter av naturen, fina cyklar, obegripbara bokstavskombinationer på cyklar, cykelkläder, cykelaccessoarer mm. Jag cyklar för att jag vill cykla. Jag är en cyklist!!! det trodde jag aldrig när jag startade bloggen. Jag har blivit cyklist. Men tro inte att ni nördiga cyklister kommer undan för det. Jag ska minsann hitta på knäppa blogginlägg om galna cykelgrejer som riktiga riktiga cyklister ägnar sig åt (jag är ingen riktig riktig cyklist utan bara en cyklist).

Nåja…det var den fruktade dagen. Nu tar vi den efterlängtade dagen. Det här går snabbt. Så håll i er.
Jag var ute på en kort kortkort cykeltur på grusvägarna kring den stora metropolen som jag bor i. Och när jag cyklade där i motvind och ösregn och kyla så tänkte jag att det är väldigt konstigt att jag aldrig har sett några djur i skogen när jag cyklar. Och jag lovar att jag knappt hann tänka klart tanken förrän jag i periferin såg något röra sig. Knak och brak och galopp galopp sa det och på vägen precis framför mig galopperade en stor älgtjur några meter innan han försvann ut i skogen igen. Och jag stannade med ett stort leende och njöt av att äntligen ha fått se en älg på mina cykelturer. Jag stod stilla några minuter och spanade efter älgtjuren och lät känslan sakta sjunka in. Det är fantastiskt att cykla i skogen. Naturen är vacker och ibland så får man turen (eller oturen kan det väl också vara ibland) att få se vilda djur på riktigt. Så detta gott folk var den efterlängtade dagen.

Då har vi bara bonusdagen kvar då. Och det går ännu fortare så var beredda…nu kör vi.
Jossefru har lärt sig Bunny-hopp!!! Alltså hoppa med cykeln…alltså båda hjulen i luften samtidigt. Som ett riktigt litet kaninskutt. Skutt Skutt!!! Det var ju roligt! Skutt Skutt på er!!!
  

Sagan om den fina och vackra och röd-vit-svart-skimrande cykeln.

Äntligen har de flesta virusar kapitulerat från min kropp och efter mer eller mindre sjukt i två månader så kan jag börja tänka på att cykla igen. Jag köpte ny cykel för typ ungefär sisådär en månad sen och den har jag inte spenderat så mycket tid med förutom i makens fotostudio i hemmets lugna vrå. Vill ni se lite bilder från det kan ni ju alltid gå in på hans blogg och titta (http://eskillaago.com/2015/04/10/studiofoto-med-josefine/) och vill man inte gå in där och titta så lägger jag väl upp en bild här då som inte han har lagt upp på sin blogg. Visserligen ser man inte så jättemycket av min cykel men jag gillar bilden iallafall. 

  

 Ja alltså jag har köpt en ny cykel… En Scott Scale 730 med drev och trampmekanism och bromsar och en massa andra obegripbara funktioner och bokstavskombinationer som jag inte riktigt vet vad det är för något. Men det viktiga är att cykeln är snygg!

Så här snygg var den när den var precis ny… 

  

Och nu är den ännu snyggare för maken har (efter envist tjatande från Vän av ordning att man måste ha en nättare och lättare klämma på sadelstolpen för det är fruktansvärt fruktansvärt jättefult att ha en stor och tung och klumpig klämma på sadelstolpen) bytt klämma på sadelstolpen så nu är den ännu nättare och finare… Och cykeln väger nog en sisådär 38 g mindre. Det är ju helt fantastiskt! Vilken skillnad det borde vara att cykla på en cykel som väger 38 g mindre… Cykeln blir ju så lätt så att den borde trampa av sig själv. Och om ni nu undrar hur mycket min gamla klämma på sadelstolpen vägde jämfört med den nya nättare och finare så har jag naturligtvis vägt dem och tagit kort på dem med. 

  

 Alltså ni ser hur stor och ful den gamla klämman till sadelstolpen var. Och tung… Riktigt tung… 49 g…det är typ lika mycket som ett ton…nästan…kanske inte riktigt lika mycket men nästan. 

  

 Och här ser ni hur nätt och fin och liten den ny klämman till sadelstolpen är. Och det mest fantastiska är att den bara väger 11 g…det är ju typ ingenting, typ viktlöst…nästan…inte riktigt men nästan.
Och det bästa är ju att cykeln är 38 g lättare än vid inköp (visserligen har maken satt på ett flaskställ på cykeln utan att väga det först så risken är väldigt stor att cykeln väger mer nu men det är ju ingen i hela världen, inte ens Vän av Ordning, som vill läsa om en cykel som har blivit tyngre). Ja, lyckan är total över min nya fina Scott Scale 730 med drev och trampmekanism och bromsar och en massa andra obegripbara funktioner och bokstavskombinationer som jag inte riktigt vet vad det är för något. 

 Hur gick det då till när jag bestämde mig för att köpa min Scott Scale 730 med drev och trampmekanism och bromsar och en massa andra obegripbara funktioner och bokstavskombinationer som jag inte riktigt vet vad det är för något. Jo så här gick det till…på ett ungefär iallafall…sanningen är inte långt bort. 

Maken skulle köpa slang och skor. Det var allt vi skulle köpa. Inget annat. Det var jag tydlig med när maken och jag gick in i cykelaffären. Inget annat än slang och skor mumlade jag för sjuttioelfte gången till maken samtidigt som dörrarna till affären öppnades. Ja, jag vet sa maken och blängde lite smått irriterat på mig och blicken sa på ett ungefär: åååååhhhh vad du är tråkig…ibland måste man spontanhandla lite för när man kommer in i affären kanske man hittar något jättespännande som man bara absolut måste ha för när man var hemma visste man ju inte att det fanns i affären som t ex Muc-Off eller ett kedjelås eller ett par handtag eller ett multiverktyg…eller en trasa att putsa cykeln med…eller…eller…ja ni förstår grejen med makens blick. Jag blängde tillbaka och min blick sa att det blir väldigt väldigt synd om maken om han inte gjorde som det var bestämt och bara köpa slang och skor och inget annat. Skorna hade han redan tittat ut och att titta på slang är ju inte det direkt mest spännande man kan göra i hela världen så vandrade jag bort ifrån maken. Ja, Vän av ordning, jag menar precis vad jag skrev. Att titta på slang är inte så jättespännande. ”Hmmm…jag har en racer, alltså ska jag köpa en racerslang.. ska jag ska jag ha en svart slang eller en svart slang. Jag tror nog att jag tar en svart slang.” Alltså inte jättespännande. Så jag gick ifrån de svarta slangarna typ på direkten och gick på måfå runt i affären. Plötsligt var det som om en strålkastare tändes i taket och ljusstrålen lös rakt på en cykel. Det var som i en film…cykeln fick en gloria (undra vilken film som just den detaljen finns i???) och i bakgrunden hördes Messiahs Halleluja…eller så var det jag som nynnade på den berömda melodin. Jag blev alldeles stum och min kropp förflyttades utan att jag vet hur (om det nu var som en scen ur en film flög jag nog antagligen fram men mest troligt är att jag gick för egen maskin) till cykeln. Och där stod den vackraste, finaste och röd-vit-svartaste cykeln jag någonsin har sett. Mina ögon tindrade och det är inte alls omöjligt att jag dreglade lite också. Det var kärlek vid första ögonkastet. Tid och rum bara försvann. Jag hade tunnelseende och det enda jag såg var en Scott Scale 730 med drev och trampmekanism och bromsar och en massa andra obegripbara funktioner och bokstavskombinationer som jag inte riktigt vet vad det är för något. Jag stod där hur länge som helst, säkert i flera timmar (eller snarare mer troligt någon minut) innan jag brutalt drogs tillbaka till verkligheten av makens lena stämma: Den är snygg den där cykeln. Mmmmm…svarade jag drömmande. Vill du ha den, frågade maken. Mmmmm…svarade jag både drömmande och bedjande och skamset (med tanke på förmaningarna maken fick av mig innan vi gick in i affären). Jaha…men då köper vi väl den då, sa maken överlyckligt. Men det kan vi ju inte göra, svarar jag förskräckt samtidigt som hela jag inombords skrek att jag vill ha just den cykeln. Varför kan vi inte göra det, svarar maken. Därför att vi kan inte bara spontan-köpa en cykel sådär hux flux, svarar jag med lite vemod i hjärtat när jag inser att det enda vettiga är att åka hem och fundera noga igenom om det är vettigt att köpa en ny fin Scott Scale 730 med drev och trampmekanism och bromsar och en massa andra obegripbara funktioner och bokstavskombinationer som jag inte riktigt vet vad det är för något till mig. Äsch, svarar maken. Vill du ha den så köper vi den säger han bestämt och stegar bestämt och snabbt bort till kassan. Och vips så var jag ägare till en alldeles ljuvlig, vacker, röd-vit-svart-skimrande Scott Scale 730 med drev och trampmekanism och bromsar och en massa andra obegripbara funktioner och bokstavskombinationer som jag inte riktigt vet vad det är för något och har inte ångrat en sekund att jag råkade spontan-köpa en cykel utan att ha planerat det hela för fem öre. Och jag var otroligt lycklig i bilen hem…men frågan är om inte maken var ännu lyckligare än mig. Ja, gott folk…så här gick det alltså till…på ett ungefär, typ…när jag köpte ny cykel. 

 Dagen efter att jag fick hem min fina Scott Scale 730 med drev och trampmekanism och bromsar och en massa andra obegripbara funktioner och bokstavskombinationer som jag inte riktigt vet vad det är för något blev jag naturligtvis sjuk och har inte kunnat cykla på den på flera veckor. Men för en vecka sedan var jag ute på mitt första långpass… det blev väldigt långt… betydligt längre än vad Gammelfaster Agdas kondis orkade med. Men har man en ny fin och vacker och röd-vit-svart-skimrande cykel som är kul att cykla på och ett envist pannben så orkar man mycket även om det inte gick fort och jag var helt slut resten av den dagen. 

Och så här såg det utnär jag och Gammelfaster Agdas kondis var ute på vår första tur på min Scott Scale 730 med drev och trampmekanism och bromsar och en massa andra obegripbara funktioner och bokstavskombinationer som jag inte riktigt vet vad det är för nåt. 

   

 

Och under veckan som gått har Gammelfaster Agda fortfarande lånat ut sin kondis till mig men hon har nog föryngrat sig några år från 103 till kanske 88,3 år. 

 Epilerade ben 2015:

 Jossefru vs Maken: 6 – 3

Jossefru undrar…

Måns Zelmerlöv vann melodifestivalen. Och min stora undran efter hans vinst är om han kommer att raka benen när han nu ska göra den svenska klassikern nästa år som han sa att han skulle göra om han vann. Eller tror ni han går all in och vaxar benen? Eller kanske epilera dem?  Nåja… Detta återstår för Jossefru att undersöka i framtiden. 

För övrigt har jag varit ute på en kort kortkort jättekort cykeltur med familjen och invigde min nya vän. Och det såg ut så här… Typ… 





Jossefrus nya vän

Idag har jag fått en ny vän. En vän som verkligen är en sån där riktigt riktigt fin vän… En vän som man betalar en del pengar för att bli vän med… En vän som man inte trodde att man skulle bli vän med… En vän som är sådär riktigt snygg… En vän som alltid håller vänskapen i rullning… En vän som inte är rädd  att bli lite dirty för ens skull… En vän som tål att man sätter sig på den… En vän med två hjul och styre och sadel och en massa andra grunkor på… En vän med en massa obegripbara bokstavskombinationer som jag inte har en aning om vad de innebär… Helt enkelt en ny vänskap som jag får ta hand om. Ikväll är vännen nedbäddad under filt och vilar gott på makens kudde. Sov gott vännen! I morgon efter jobbet ska vi titta på Anders Södergren i femmilen på Holmenkollen ihop. Då tar vi pulsen på vår fina fina vänskap! Det blir fint det! 



Jossefru och Vän av Ordning är imponerad av cykelhandlarn

Host host…. Hrrrrmm… Host host….. Oj ursäkta mig. Det var ju inte trevligt av mig att börja inlägget med sådana där otäcka saker som hosta…. Men virusarna har haft mig i ett järngrepp i flera veckor nu. Jag har försökt att kämpa emot med olika effektiva motangrepp på virusarna såsom till exempel besök i Falun men resultatet av det blev ju inte jättebra. Hes i typ en vecka efteråt och ännu mer hosta. Men det var det ju värt! För något roligare har jag nog aldrig varit med om. Och om jag ska sammanfatta den första helgen av VM med Skiathlon och Teamsprint så blir sammanfattningen enligt följande: 

• Ousch tjena vilket drag det var i mördarbacken redan när Charlotte Kalla bara var ute och värmde upp och testade skidor. Det var som om det var tävling på blodigt allvar redan då. 
• Anders Södergren är precis så söt och fin och stilig på riktigt som han ser ut att vara på tv. Och det blev en finfin bonus att jag råkade få se honom på skidor i mördarbacken trots att han inte skulle tävla. 



• De sötaste skiddräkterna hade inte svenskarna utan de ungerska damerna. Vita dräkter med blommor på ankel och rumpa. Hur sött som helst. (Tyvärr låg de lite efter i tävlingarna och fokus låg på vad som hände kring medaljkandidaterna så därför blev det inga bra kort på dem, jag ber så mycket om ursäkt för det). Och de amerikanska damerna hade också söta dräkter… Såg nästan ut som om de hade fina stödstrumpor på sig. Eller vad tycker ni? 
• Roberto Vacchi verkar vara en riktigt trevlig prick! 
• Dario Colognas rumpa är riktigt riktigt välsvarvad i verkligheten. Alltså ännu mer välsvarvad än vad den är på tv. 
• Teodor Petersson är fin från alla håll! 

Jag tycker Sverige ska ha VM lite oftare är min slutkommentar om VM. Och vill man se fler finfina bilder från våra två dagar i Falun så kan man lämpligen besöka makens sida på internätet… Eskillaago.com är det du ska skriva i adressfältet på internätet, alltså internätet och inte adressfältet på ett kuvert. Internätet!!! Men det var faktiskt inte alls det här jag skulle skriva om alls… Det bara råkade bli så…alltså råååååkade! 

Det jag egentligen skulle skriva om var att jag och maken rååååååkade åka förbi vår cykelhandlare innan idag. Vi skulle tydligen köpa slang. Och det gjorde vi….och en liten grej till…. Fast vi bara skulle köpa slang. Fast ändå köpte vi en liten grej till…fast maken absolut lovade att vi baaaaara skulle köpa slang… Det är hopplöst att åka till cykelhandlarn. Nåja… Det var ju inte riktigt det här heller jag skulle skriva om. Vän av ordning ger mig onda ögat för att jag aldrig kommer till det jag egentligen skulle skriva om. För idag är Vän av ordning så otroligt lycklig över det jag ska skriva om. Så håll i er, alla vänner till Vän av ordning, för idag i cykelhandlarns affär så såg jag att det var en varm och fin och ljuvlig och behaglig och tilltalande och ljuv och trivsam och älskvärd och framförallt charmerande harmoni i klädhörnan i affären. Trots att vi bara skulle köpa slang så förflyttades min kropp till klädhörnan ofrivilligt till klädhörnan men den älskvärda och varma och ljuva och charmerande och tilltalande och trivsamma och fantastiskt ljuva harmoni var alltför svår att motstå. Så där stod jag mitt i harmonin och insöp den ljuva stämningen som rådde i klädhörnan med ett stort leende på läpparna. Och nu undrar förstås alla vänner till Vän av Ordning vad som utstrålade den fantastiskt trivsamma och älskvärda och ljuva och trevliga och varma och charmerande och varma harmonin i cykelhandlarns klädhörna (och Vän av ordning undrar inte detta för Vän av Ordning vet redan svaret… Jag kunde inte hålla mig utan skvallrade för Vän av Ordning så fort möjlighet för det gavs)… Och svaret på gåtan om hur cykelhandlarn hade lyckats få till en charmerande och ljuv och varm och tilltalande och trevlig och fascinerande och framförallt frestande harmoni stavas: Colourcoordinated! Alltså mitt framför ögonen på mig i cykelhandlarns klädhörna hängde alla cykeltröjorna i färgordning. Alltså det var så vackert! Vän av ordning jublade högt när jag berättade detta.  Det måste vara en Vän av Ordnings högsta drömmar som går i uppfyllelse! Om ni nu vill ha bra tips på hur ni colourcoordinatar i er garderob hemma rekommenderar jag starkt Mogis videoblogg med inlägget Strukturera mera. Älskar det inlägget! Alltså seriöst! Titta på det! Ni kommer älska det oavsett om ni tänker colourcoordinera din garderob ellerr inte. Fullkomligt ÄLSKA det! Här kommer länken! Klicka nu och titta och njut och skratta! https://m.youtube.com/watch?v=yHsSgryszD4



Epilerade ben 2015:

Jossefru vs Maken: 4 – 1,19

#undraromcykelhandlarnharsmygtittatpåmogisstruktureramera #sportsonJKPG #harmoni #colourcoordinatad #färgmatchamera 

Senaste trenden….

Ni vet den där sidan på internätet som är som en enda jättestor anslagstavla… Där kan man hitta många bra saker och många knäppa saker och användbara visdomsord. Häromdagen hittade jag den här bilden.

Och så kan det ju vara… Det är ju ingen riktig cyklist som ger sig ut och cyklar utan matchande cykelkläder, matchande cykelhjälm, matchande cykelhandskar, matchande handtag eller styrlinda, matchande vätskeställ, matchande cykelflaska, matchande cykelskor etc etc. Ja en del galna människor går ju faktiskt så långt att de målar om köksbord för att de ska matcha makens Bianchi Sempre Pro Di2 i celeste färg. Men nu är faktiskt den senaste trenden….och en väldigt oväntad trend…. Att man ska matcha sin cykel med…. Stekpannan. Vi tar det från början så förstår ni.
Vi hade en gammal stekpanna med sådan där beläggning som gör att saker man steker ska bli just stekta och inte vidbrända och stanna kvar i stekpannan. Men på senare tid tyckte jag (det är viktigt att veta att maken hade i detta fall en åsikt som är tvärtemot min) att maten inte har blivit just stekt utan snarare vidbränd och stannat kvar i stekpannan och svårt att diska bort och gett en vidbränd eftersmak till nästa matomgång som skulle bli just stekt men som även den blev vidbränd och stannade kvar i stekpannan vilket gav resultatet att nästa omgång mat som skulle bli just stekt i stekpannan fick dubbel vidbrändhet som krydda och så fortsatte det i en väldigt ond spiral. Stekpannans förfall var ett faktum (iallafall för alla medlemmar i familjen utom just maken som inte tyckte det var några problem alls med stekpannan). Men en dag när maken var på väldigt gott humör eller jag var på ett väldigt uruselt humör och matvägrade (vem vill ha mat som istället för stekt smakar vidbränt gånger hundra typ?) så gick maken med på att skriva upp stekpanna på listan där vi skriver upp saker som vi ska handla i matväg under veckan. men lilla vän av ordning… Sluta störa mig…..men tror du inte att folk fattar att stekpannor inte är något i matväg men man brukar tillaga något i matväg i dem och man kan ofta köpa stekpannor i stora affärer som säljer jätte jättemycket varor i matväg. Nåja… Maken åkte glad i hågen iväg (kanske mest glad för att komma ifrån det matvägrande monstret till fru…) för att inhandla en fin ny stekpanna. Och en stund senare kom han stolt hem och visade upp familjens nya stekpanna. Jag bara tittade på stekpannan och log och sa: fint att du har köpt en stekpanna som så fint matchar din Bianchi Sempre Pro Di2 i celeste! Maken tittade förvånat på stekpannan och utbrast: nämen det gör den ju faktiskt. Det tänkte jag inte alls på när jag köpte min Bianchi Sempre Pro Di2 i celeste att den en dag skulle matcha familjens stekpanna.

Det gick några minuter då maken stolt och nöjt begrundade sin nya fina stekpanna. Sen plötsligt såg maken ut som om hela världen gick under…. Ja han såg sannerligen miserabel ut när han med kvidande och lidande och pinad röst säger till mig: men det var ju inte meningen att köpa en stekpanna som matchar min Bianchi Sempre Pro Di2 i celeste… Nu kanske din Scott Aspect 10 kommer slänga arga blickar på både mig och min Bianchi Sempre Pro Di2… Och tänk på min Bianchi Sempre Pro Di2 som sover tillsammans med din Scott Aspect 10 i garaget… Detta kan bara sluta i ren förskräckelse.
Lugn bara lugn sa jag till maken med len stämma. Det är ingen fara. Jag har bra pli på min Scott Aspect 10 och hon har blivit så otroligt mycket gladare sedan du pysslade om henne med nytt styre och allt. Och förresten, sa jag… (Här reste jag mig upp i en otroligt dramatisk rörelse…så dramatisk att om man hade varit på teater så hade hela publiken dragit häftigt efter andan i ren förstumning och förstått att här har Jossefru något på gång…vilket i och för sig var sant) och gick fram till lådan där vi har mormors gamla hederliga stekpanna som bara används en gång per år (för att göra grönkål till julbordet) och ett gäng kastruller och grytor. Jag slamrade runt lite i lådan…mest för effektens skull… Och vips så hade jag hittat det jag letade efter. Jag vände mig om mot maken och log ett förnöjt leende och höll fram vad jag hade hittat och sa: min Scott Aspect 10 har också en stekpanna som matchar fint… Visserligen väldigt liten men ändå…

Så gick det till när den senaste trenden(???) inom cykelsporten blev till… Få se hur många andra som hänger på.

För övrigt så sysslar jag mest med TDG, alltså Tour de Garage eller garagecykling eller mer känt som cykel vars bakhjul är fastsatt i en trainer som befinner sig i garaget. Och det går ju riktigt bra. Ibland är det roligt…

Ibland är det långtråkigt….

Då får man liva upp det på något vis…som att räkna hur många Kusmi-teburkar som finns i garaget.

(Svaret är tio stycken).

Men det bästa är ju att ha medryckande musik i öronen när det är långtråkigt. Ju sämre låtar i spellistan desto snabbare cyklar jag (ja alltså Rednex med Cottoneye Joe är inte alls bra och Blumchen är fortfarande ingen hit fast man trampar runt och runt och runt sketasnabbt till hennes låtar). Jag behöver hjälp med att utöka min bedrövligt dåliga spellista så kom igen nu…ge mig tips på den sämsta låten… Låten som man riktigt skäms för att man lyssnar på men som ändå är den ultimata oslagbara träningslåten.

Till sist kan jag tillägga att maken brukar göra mig sällskap på TDG och envisas med att cykla med röda cykelbyxor. Men någon gång ibland kommer han ut i garaget med ett par svarta cykelbyxor på sig och då blir jag lycklig….ända tills att jag ser att det är hål i dem….på väl valda ställen på framsidan. Jag blänger lite ilsket på maken men det brukar inte hjälpa utan han bara flinar åt mig. Så gott folk…ibland föredrar jag faktiskt röda cykelbyxor.

Epilerade ben 2015:
Jossefru vs maken: 2 – 1,22

Woop Woop!

WoopWoop för maken! Igårkväll hände det!

Epilerade ben 2015
Jossefru vs maken: 1 – 1

Visserligen tog det en veckas lidande för maken att epilera benen en gång men skam den som ger sig! (Jag klarade av epileringen på en kväll om nu någon för statistik på det).